söndag 3 december 2017

Vinterglitter, snöstjärnor och morföräldrars kärlek...



... är stora skatter i mitt liv. Jag reser till platsen där mitt livsäventyr tog sin början och en av mina hemplatser. Gällivare. Det har till och med mitt namn i sitt.

Gnistrande snö och riktig vinter möter mig för några dagar då jag tar en minisemester och byter storstaden mot en plats så fylld med kärlek och trygghet. En plats som är min men där jag samtidigt är en främling. November övergår till December som är en favoritmånad med julkalendrar, julen och lättjefull ledighet.


Det är så vackert här så jag blir andlös trots att jag sett det så många gånger förut, när jag vandrar till fikan med Cloudberrie målar himlen sina egna färger över Dundret och Gällivare kyrka. Vi långfikar och ändå går tiden så snabbt, ett samtal som spänner över allvar, skratt och drömmar. Det är gott att åka bort och sen möta ett vackert tomtebloss som visar nytt glitter. Du kanske ska skriva den där boken är det sista hon säger när vi skiljs åt, kanske det tänker jag på vägen hem.

Imorgon eftermiddag vänder jag åter till staden, kärleken och vardagslivet. Jag önskar jag kunde stanna lite längre, det är så ljuvligt att vara här och bara njuta av varandet och skönheten i det som är och kärleken till mina morföräldrar. Men idag är jag här och njuter det som är, imorgon är en annan dag.





tisdag 21 november 2017

Stjärnor singlar från himlen och jag bara älskar det!


Ymnigt snöfall- ett av mina favoritväder. Julmusik, latte macchiato, mammas hemstickade vätteluva, vantar med mönster inspirerat från Jukkasjärvi.. saker som värmer. Stjärnströsslad av snöfall där ingen är den andra lik skapar glitter i mig. Imorgon kanske den är borta men idag njuter jag snö. Det är dagen idag jag behöver njuta istället för att sörja att det jag har idag kan vara borta när morgondagen kommer.




lördag 18 november 2017

Julmusiken ljuder medan jag läser om kvinnliga rebeller

.. det vill säga starka kvinnor och flickor som mot alla odds gjort fantastiska saker. Samtidigt står stjärnströsslaren vid spisen och lagar mat. Det är skönt att saker ändras.

Enligt folktron så spricker trollen när de fångas av solljus och jag tänker på alla de män men även patriarkala strukturer som de senaste veckorna uppmärksammats tack vare #metoo. De får även gärna spricka när de kommer fram i ljuset nu. Så att saker kan ändras. 

För det är ett samhälle där man behandlar varandra utifrån respekt oavsett vem du är och vad du kommer från som jag vill leva i. Där vi tillsammans säger ifrån när orättvisor, maktmissbruk och oacceptabelt beteende möter oss. Där vi gör det lätt att komma in i värmen men också klargör att man ansvarar själv för sina handlingar och hur man beter sig. Låt ljuset komma, låt trollen spricka och låt oss leva mer i ljuset och i kärleken. Det tror jag på. 

 




lördag 11 november 2017

I veckan som var..


... så plockar facebook fram ett två år gammalt minne. Minnet av hur det var att anlända till Varkala.

Varkala. En plats på jorden, där jag skulle stanna någon vecka men det blev sex. Där jag lärde känna fantastiska vänner, fann yogan, dansade för att skapa koreografier till mitt första danspass och där ayurvedan har präglat mötet. Fantastiskt.

Men fotot påminner om så mycket mer, om att ge sig själv och friheten en termin. Om att följa drömmar och skapa utrymme i livet för att leva som du vill leva det. Att ta tjänstledigt under en termin för att studera och resa blev så mycket mer och var så mycket viktigare. Den där frihetssidan som alltid varit så stark och som är så viktig för mitt välmående och min livskraft, den som pockar på och påminner mig om kreativitet, upptäckarlusta och livet som jag vill leva det.

Jag bloggar så sällan numera, mina vardagsbetraktelser hamnar på instagram men jag saknar skrivandet och lekandet med ord. Jag vill tillbaka till det och att lämna utrymme för det i livet igen och utvecklas för det är vad det gör. Förra veckan fikade jag med en vän jag inte mött om det inte vore för bloggandet, vilket vi inte pratar om så mycket numera för nu är vi ju bara vanliga vänner. Men bloggvännerna finns inte längre i bloggvärlden utan på facebook, instagram och i vanliga livet. Flera av dem har jag träffat och andra inte men det känns ändå som det finns ett band.

Det finns något vackert i möten oavsett hur det sker och i vilken form de kommer. Kommer alltid vara tacksam över det bloggen gav mig och ger mig, det är kanske dags att återvända till skrivandet oavsett om det är här eller någon annanstans. Där man lägger sin energi växer den och det man vattnar får kraft och liv. Vill jag att skrivandet ska finnas i mitt liv behöver jag återuppta det. Det finns en frihet att skriva sina tankar inför andra och att ta del av andras, just nu mer i bokform eftersom jag tillbringar lite tid med att läsa bloggar.

Men jag saknar det och kanske är det dags nu efter några intensiva förändringsår.. för efter min frihetstermin hände massa fantastiska saker och mitt liv är sig inte heller längre helt lik. Det är ju det som är magiskt, livet i sig.. hur det kan utvecklas så jag fann en magiskt skimrande drake och sagan blev sann och vi kommer finna nya stigar att vandra på. På den stigen vill jag ha mitt skrivande med mig och då är det bara att börja igen. 

lördag 7 oktober 2017

Som om sorlet stillnar..

... och det är bara vi där. Jag hinner inte förstå, plötsligt kliver min vackra stjärnströsslare ner på knä framför Fontana di Trevi mitt i Rom. Han frågar om jag vill gifta mig med honom och jag svarar omedelbart ja. Det är exakt en vecka sen nu men ett minne för livet.



Jag hade ingen aning om att han planerat att fria, köpt ringar och graverat dem. Intet ont anade satt jag sekunderna innan det hände och tänkte på vad jag skulle önska när jag kastade mitt mynt i fontänen. När livet händer så händer det. Det har känts helt rätt med min stjärnströsslare sedan första stund och det fortsätter kännas magiskt, vackert och underbart. Han är allt jag någonsin önskat och mer. Nu ska vi gifta oss även om vi inte bestämt när, var eller hur. Det blir en senare fråga. Just nu njuter jag bara känslan av att vara nyförlovad med den vackraste person jag vet.


Resan till Rom var min present till honom när han fyllde 40 men minnena vi skapade där är våra. Vilken stad! Som att vandra i ett museum och med så mycket skönhet och fantastisk mat. Hemma igen sedan några dagar men med en resa att minnas och en stad att återvända till. Men oavsett vad Rom hade haft att bjuda på så hade det fortfarande varit en av mina vackraste resor någonsin. Vi vandrar vidare i livet, hela vägen. Hela vägen med dig min Rasmus.



söndag 24 september 2017

Skriv en lycklig historia i tre ord...


... står det på en bild jag finner i mitt flöde. Jag lånar den till mitt instagram och skriver en uppmaning till mina vänner att skriva sina lyckliga historier och svaren trillar in.
 
Det här är lyckliga historier i tre ord:
* Drömmen fann mig.
* Kärleken övervann allt.
* Jag fann livsglädjen.
* Jag är här.
* Vi är tillsammans.
* Drömmer mig bort.
* På nya äventyr.
* Tärningen blev kastad.
* Allt blev bra.
* Älskade allt tillsammans.
* Att vilja dansa.
* Andas med mig.
* Sommaren som dansade.
* Flyg över bergen.
* Harmonin vid havet.
* Livet är nu.

Visst är det vackra berättelser? De väcker bilder och nyfikenhet inom mig med sina tre ord. Det slår mig samtidigt att om jag bett om en längre berättelse  hade jag inte fått lika många svar, men med begränsningen kommer samtidigt en frihet och lekfullhet. Så vad väntar ni på, skriv en lycklig historia i tre ord, kanske i tanken eller en kommentar eller som början på en roman. 

söndag 3 september 2017

Att vandra i kärlek..



... och tillit.

Att ta ett steg i taget utan att veta vart det leder. Att vandra hjärtats väg och vara sann mot sig själv och när man är vilse våga stanna upp, lyssna in och kanske be om hjälp med kartläsning av någon vars omdöme man litar på.

Jag har modiga vänner som fattar modiga beslut. Igår var en av dem på middag, hon har börjat plugga bestämt sig för att köpa hus på landet och därför sålt sin lägenhet i stora staden. Hon kommer kunna köpa huset kontant och samtidigt leva som en student. Hon är sann mot den hon är och det inspirerar mig på så många plan. När man omger sig med såna människor är det lätt att våga vandra i det man tror på.

Det är i den tilliten och kärleken till livet, dagen och det vackra som jag vill färdas i. Naiv eller inte, jag tror kärleksfulla och kraftfulla handlingar förändrar världen i rätt riktning. Om vi är tillräckligt många som väljer det vi tror på, handlar i medmänsklighet och tar modiga steg i den riktning vi vill gå så blir livet vackrare. Det kräver sårbarhet, mod och att ibland vara förvirrad men det är ju det som det innebär att vara människa.

Jag vandrar vidare i livet med inspiration i steget. Ibland vet jag exakt var jag ska och ibland vet jag inte, men då tar jag ett steg i taget och ett steg till. Det är lätt att fortsätta vandra när man går åt det håll man själv vill.